Mycket kommunal och regional verksamhet är föremål för statlig kunskapsstyrning

Kunskapsstyrning handlar om insatser för att säkerställa att verksamheter använder bästa tillgängliga kunskap. Typiska redskap för kunskapsstyrning är riktlinjer, vägledningar, handböcker och utbildningar.

Anställda i verksamheterna i kommuner och regioner är ofta aktiva medskapare i att ta fram och utveckla kunskap. Kunskapsstyrningen är därmed ofta ett gemensamt arbete som bygger på ett samspel mellan de olika förvaltningsnivåerna.

Alltmer styrning med kunskap

Staten styr allt fler av kommunernas och regionernas verksamheter med kunskap. Hälso- och sjukvård, skola och social omsorg är de verksamheter som är föremål för mest omfattande statlig kunskapsstyrning. Vi ser också att kunskapsstyrning är ett sätt för staten att styra i tvärsektoriella frågor.

Statens övergripande syfte med kunskapsstyrning är att stödja och skapa förutsättningar för kommunerna och regionerna att arbeta med forskning och beprövad erfarenhet som grund. Det förväntas i sin tur öka kvaliteten och likvärdigheten inom verksamheterna. En stor del av statens kunskapsstyrning riktar sig därmed direkt till olika professioner i de verksamheter som kommuner och regioner ansvarar för, till exempel läkare, lärare, sjuksköterskor och socialsekreterare.

För det mesta frivilligt för kommuner och regioner

Kunskapsstyrning kan betecknas som ett mjukt styrmedel. De kunskapsstöd som staten tar fram är inte bindande att följa och de flesta av de uppföljningssystem som staten administrerar eller finansierar är frivilliga att rapportera till. Både regionerna och kommunerna är emellertid skyldiga att lämna uppgifter till vissa register, till exempel patientregistret.

Kunskapsstyrning kan därmed leda till ökade krav på dokumentation och uppgiftslämning i kommuner och regioner. I de fall kommuner och regioner behöver dokumentera och rapportera uppgifter till olika register och databaser kan det också ta mycket tid i anspråk.

En stor mängd statlig kunskapsstyrning

Verksamheterna ute i kommuner och regioner har varierande kapacitet att ta emot kunskapsstyrningen. Kunskapsstöd är ofta generellt utformade och kräver insatser för att anpassa dem till lokala förutsättningar och behov. Statskontoret har sett att det kan vara särskilt utmanande för små kommuner att omhänderta den kunskap som tas fram.

Kunskapsstyrning kombineras ofta med finansiella styrmedel, exempelvis riktade statsbidrag för specifika satsningar inom regional och kommunal verksamhet. De riktade statsbidrag kan vara centrala, särskilt för små kommuner, när det gäller att utveckla kunskapen och kunskapsbaserade arbetssätt inom ett område.